Börjar så smått "repa" mig efter
helgens magsjuka.
Men min led och skelettvärk
är fortfarande kvar...
Känns som om mitt skelett krackelerat
och ska rasa närsomhelst, märklig och lite otäck känsla.
Men snart är allt som vanligt igen!
Och tur är väl det....
Kan med ett leende på läpparna
konstatera att allt är bättre när mamman är på benen.
Hela familjen blev lite ställd när mamman blev sjuk!!!
Brukar ju inte vara det.....
(Jo, min Dystoni men den hör ju till vanligheterna
eftersom den är kronisk och något jag får leva med
resten av mitt liv.)
Olika känslor och tankar "ploppar" upp...
# härligt att jag är såååå behövd!
# har jag skämt bort dom sååååå mycket?
# Ska det vara såhär?
# Klarar dom inget utan mig?
# Hur klarar dom det när jag jobbar!
# Har jag gjort mig själv oumbärlig?
# Känns det bra / inte bra?
# Är jag en bra / dålig mamma?
# Herre gud ska man inte ens kunna bli sjuk!!!
# Härligt att någon tycker synd om mig!
# Är det ingen som bryr sig?
Ja, om ni visste hur många tankar och funderingar
som farit genom detta huvud under dessa 2 dar
som magsjukan härjat.....
I slutändan kan jag ändå konstatera att:
Jag har en familj som jag älskar och
som älskar mig tillbaka.
DET ÄR DET SOM RÄKNAS!
(Och dom fixade helgen galant utan mig)
Nu ska jag försöka mig på lite frukost,
hjärnan är hungrig men inte magen riktigt än.
Men lite ska jag nog få ner...
Ha en fin dag!
Kram Britta